Jag vet inte om någon som knappt bloggar kan ta en "paus" men det gör jag i vilket fall nu. Det kanske inte blir ett så långt break men jag förvarnar er få som läser iaf.
Det är när man känner sig tvungen att skriva eller känner sig lite smått dålig om man inte har gjort det som man ska sluta.
Dessutom finns det inget att skriva om längre. Eller kanske finns det alldeles för mycket att skriva. Men om fel saker. De deprimerande förvirrade inläggen bara blir fler och fler, för mycket av sånt är ju bara tråkigt.
Just därför kommer det här bli antagligen den första och sista gången som jag skriver något som är så här personligt.

En vän sa till mig "ditt hem är min himmel". Det var fint sagt. Och för några år sedan, eller det är ju relativt många nu, så kändes det också så. Men man blir äldre och därmed mer uppmärksam. Man förstår mer och man får ta del av de problem som faktiskt finns. Problemen poppar upp ibland, och då är det jobbigt. Väldigt jobbigt. Sedan så försvinner dom för att man blundar lite hårdare eller helt enkelt inte orkar ta tag i det. Det blir bättre om man låtsas att det är bra. Egentligen så borde det inte vara en stor sak, så är det för alla. Men det är något som har förändrats nu. Vi är fyra stycken som kör våra egna race. Och det är främst dom två som ibland krockar med varann så att det gnisslar och blixtarna flyger. Men vi kör vidare och struntar i att bränslet läcker och egentligen behöver ses över.  
Det jag är orolig för nu är hur mycket dom egentligen kommer orka låtsas och hur mycket dom orkar anstränga sig. Men det jag är räddast för är hur mycket dom egentligen har växt isär från varandra och om de kommer upptäcka att de kanske inte alls har någonting gemensamt längre när det bara är dom två kvar i det här gula huset.

Min himmel har blivit ett luftslott som börjar bli alltför lätt att se igenom.