The general who became a slave. The slave who became a gladiator. The gladiator who defied an Emperor.

De bästa filmerna jag någonsin har sett är några av dem som gjordes under 90-talet. De som idag kan kallas för klassiker. Gladiator är en av dem, fast den hann släppas under år 2000. Och hur kan den inte vara en favorit?

Det finns egentligen ingen poäng med att förklara handlingen, för antagligen har nästan alla sett den här filmen. Och egentligen känns det överflödigt med en recention av filmen från min sida, för de flesta som sett den vet nog hur bra den är, och vilken succé den blev.  
Men om det är någon, NÅGON som mot all förmodan inte har sett Gladiator (och då borde du springa och hyra den NU med en gång, för annars har du missat något stort) så kan jag kort berätta detta:

Russel Crowe gjorde antagligen sin bästa (och största) roll i Gladiator. 2001 fick Crowe en Oskar för bästa manliga huvudroll och Gladiator var nominerad till många kategorier, varav den vann 6 utav dem. Med storslagna scener, skickliga skådespelarprestationer (speciellt gillar jag Joaquin Phoenix som gjorde rollen som maktgalen och grym kejsare riktigt bra) och med ett grymt soundtrack som förstärker filmens scener kunde den inte bli något annat än en succé. Det är samma sak varje gång jag ser den, handlingen och känslorna av sorg, hat, hämd (och såklart lite vänskap och kärlek) klistrar fast mig vid tv skärmen. För mig är det omöjligt att inte gilla den.

Så, nu vet ni det. Det här var en av mina första favoritfilmer som jag kände mig tvungen att berätta om.